michael bastian

Jesus vad jag saknar människor just nu.

Inte det att jag inte träffar eller umgås med människor, utan mer att jag saknar människor i allmänhet. Folk, vimmel, okända ansikten.

Jag saknar då jag bodde i Malmö. Malmö är inte någon värst stor stad, men där är det ändå en annan anda. Saknar andan av medvetenhet, men också av omedvetenhet. Saknar stressen, men också lugnet. Saknar det vackra, men också det fula. I större städer är utbudet av allt större. Det säger ju sig självt liksom.

Jag vill inte åka någonstans och tvångsinhalera atmosfären, utan jag vill bo och leva i den. Då kan jag välja när jag vill vara en del av vimlet eller bara vara ett okänt ansikte.

Sitter i butiken. Här är det så fasansfullt kallt. Min nacke har intagit en ställning som den inte vill lämna. Ser ut som en surikat, spikrak i hållningen. Det ska ju visserligen vara bra, men herregud, det vore skönt att slappna av så man inte fröjser.

Behåller surikathållningen och höjer värmen iställlet.

By this text I'll try to show.

You can't read everything about me though,

I'm not a saint, got my own halo.

Some times I'm low,

To reach my goal I stand on my tiptoe.

I'm like the sound of an echo,

Fading with an interesting flow.

A little bit everyday as human I grow,

And hope it will continue so.

Sort of a black widow,

But not killing any of my bro'.

Think I know where in life I want to go,

'cause I have a star to follow.

Someday it may be me that glow,

And always front-row.

My will, my wish, it makes me blow,

Will they be real, yes or no?

Oh,

Of all this text I get dizzy and all slow.

Over and out, yo

Denna kjolen var ett riktigt pussel. Gjord i 40 delar av resttyger.

Dessa känner du igen.

Nej, det är jag inte.

Jag är helt överväldigad med tankar och idéer.

Men jag känner mig liksom tom för jag kan inte ta på det jag tänker. Det är så abstrakt... och mycket. Ungefär som när man inte hänger med i bingolotto - man blir stressad och man vet inte om man ska dutta ner det nya numret eller leta reda på det förra.

Jag borde nog släppa tankarna helt enkelt.

Det är nämligen så att jag har arbetat med en kollektion ett tag nu. Den har deadline kl 24:00 idag så det var väl på tiden att jag blev klar nu. Skickade in mail med bilder, beskrivningar och allt därtill för 5 minuter sedan. Sedan dess har jag varit avliden, men nu är jag på g igen! Därför tänkte jag att det vore skönt att skriva av sig lite här.

Skriva av sig... okej.

När jag nu har lämnat in anmälan så kommer man ju på en massa idéer och man ångrar om ditten och datten, men nu är det som det är och jag är nöjd. Det som svider är väl i så fall att jag skulle ha tagit reda på den här tävlingen tidigare. Jag fick veta att det pågick för fem dagar sedan. Det är inte mycket tid över att göra en kollektion på. Som tur är hade jag redan gjorda plagg som hade samma tema. Allt jag gör har ju samma tema i och för sig, men dessa plaggen matchade bra ihop liksom. Så under dessa dagarna som jag hade på mig har jag gjort nya plagg och accessoarer. Mycket arbete, mycket kul!

Den 13 oktober läggs alla bidragen ut på ikeas hemsida. Det ska bli spännande att se. Jag tror att det finns mycket roligt och inspirerande människor och bidrag som deltar. Många talanger som tar sin chans. Av alla som deltar väljer en jury (som jag för övrigt ser väldigt mycket upp till) ut 25 stycken som får komma till Stockholm och ha en minibutik på varuhuset där. Jag tycker att det är en jättekul idé. Det vore så himla kul att få vara med där! Att delta över huvud taget, tycker jag är riktigt roligt!

Att skriva här var riktigt bra terapi efter denna dagen, känner jag. Datorn lyssnar alltid, avbryter aldrig mitt i en mening och lyser upp. Fakta. Jag har nog suttit här för länge.

Nu ska jag åka till Gungvala på loppis. Vill ta tid till det eftersom den bara är på söndagar. Det känns lite kusligt att gå bland alla saker där i den gamla skolan där loppisen äger rum. Dammiga hjorthorn, trasiga speglar och sköra kaffekoppar. Jag köper oftast inget eller bara en grej, däremot blir jag inspirerad till tusen.

nick mauss

Jag är liksom lite förtrollad av denna videon. Den är helt knarkad. Hur många gånger jag än har sett den så blir jag upprymd varje gång och får tics i fingrarna av NES-abstinens.

Det tog gruppen, Rymdreglage, 1500 timmar att flytta alla legobitar så att det skulle se ut som en film. Med lite matematik... nu ska vi se... blir det 62 dygn. Om vi räknar normala arbetsdagar (vilket de nog inte hade. Jag skulle själv kunnat sitta uppe dygnet runt och göra något sådant här. Askul!) så blir det 187,5 arbetsdagar. Lite mer än ett halvår. Det tar sin lilla tid och visst, det blev jävulusiskt bra.

Efter intag får man väl sätta fart.

Tugga snabbt, men inte stressa

Just det, jag har ju en massa sömmar att pressa.

Sen ska jag börja på en kjol

Jag har gjort en skiss på den så jag tror att den blir cool.

Nu ska också koffein få höja ens prestation

När jag är klar ska jag visa er min kreation.

Ska ränna iväg till butiken strax. Önskar en linbana dit. Då slipper man 1. blir blöt när det regnar. 2. vara uppmärksam på trafik. 3. knyta skorna ordentligt. Fast nu ska man ju inte vara sådär lat. Det är bra att komma ut och få lite frisk luft, sägs det så det är nog bäst att leva under de visdomsorden.

Jag kom att tänka på snobben, den där tysta och lata hunden. Längesedan man såg honom nu. Han sitter ju alltid på sitt hundkojetak så nu tycker jag att han borde göra lite annat. Därför lekte jag Zeus och satte blixten i honom.

För att du alltid fått stå i skymundan Robin. Det är dags att du börjar ta för dig. Jag tror på dig!

Idag blev jag klar med byxorna. Ytterligare ett par gardininer som jag format om. Enkelt och gött.