Jesus vad jag saknar människor just nu.

Inte det att jag inte träffar eller umgås med människor, utan mer att jag saknar människor i allmänhet. Folk, vimmel, okända ansikten.

Jag saknar då jag bodde i Malmö. Malmö är inte någon värst stor stad, men där är det ändå en annan anda. Saknar andan av medvetenhet, men också av omedvetenhet. Saknar stressen, men också lugnet. Saknar det vackra, men också det fula. I större städer är utbudet av allt större. Det säger ju sig självt liksom.

Jag vill inte åka någonstans och tvångsinhalera atmosfären, utan jag vill bo och leva i den. Då kan jag välja när jag vill vara en del av vimlet eller bara vara ett okänt ansikte.