Alla vill vara som oss. Barn ser upp till oss unga och de äldre vill vara unga så länge de bara kan. Det är vi som sätter trenderna. Det är vi som bestämmer vad som är inne och vad som är ute eftersom vi är de som konsumerar mest. Särskilt vår generation. Vi ser grejer på internet från andra länder som vi köper. Vi byter erfarenheter och ger och får tips från miljarder människor världen över.

Mina föräldrar, som unga, var väl den generationen som började tänja på gränserna och därför låter de även oss att göra det - med råge. Det var de som började resa, tågluffa och träffa folk från andra länder. Det var väl de som vile ha förändring, revolution och öppna dörrar. De tog alltså på dig utsvängda jeans, lät håret växa och gjorde peace-tecken. Flower Power.

De som har yngre föräldrar behövde inte ta samma skit för att vilja bli friare. Istället fortsatte de unga att ta vara på sina tillgångar och det var liksom viktigt att bli en egen person. Allt är individuellt, som man brukar säga.

Men tänk då på oss... 80- och 90-tallister. Vilken frihet vi har haft, så många möjligheter och lättillgänglighet till i princip allt. Det gör det i och för sig inte lättare. Vi bestämmer över vad vi ska äta till middag, hur våra rum ska se ut, vad familjen ska se på tv, vilken dator pappa ska köpa...

Vi letar, ser, blir matade med information om så mycket att vi borde vara galna. Jag säger inte att vi inte är det dock... Det blir liksom svår att sålla bort information som man inte vill ha. Vad är rätt och vad är fel? Vad stämmer och vad är falskt? På internet är ju som bekant inte allt sanning. Falska människor, photoshop, redigeringsprogram. Vi får liksom en falsk bild av verkligheten även om vi lever i den. Jättekonstigt. Jag gillar internet och jag tror på framtiden, absolut, men det är lite läskigt.

Varje dag ser jag människor i min egen ålder som uttrycker sig genom att vara annorlunda. Det tycker jag om. Fast de är ju inte så annorlunda i för sig eftersom typ alla är annorlunda. Man vill liksom inte vara normal. Är det då den som är normal som är annorlunda? Vad fan är normal förresten? När började vi kategoriresa hur vi ser ut och få stämplar? Skönt är det att jag tror att sådant håller på att försvinna. Nu kan man ju vara advokat och gå på techno-klubb eller vara konstnär, skådis och låtskrivare samtidigt. Det gör ju inte att man sänker kraven på sig själv, men valet är ju faktiskt fritt.

Jag tycker i alla fall att det är viktigast att ha roligt och att lyssna på sig själv. Om man är ung eller inte spelar kanske inte så stor roll, bara man gör det man vill. Fast... jag vill inte bli gammal ändå. Kanske vad jag mer precis tänkte igår kväll var väl att jag, du, vi, ni, de, ingen kommer någonsin att vara så ung som man är precis just nu.